Kör försiktigt i helgen

cropped-img_0155.jpg

Beteendet hos oss bilister kommer säkert att ändras framöver. Det finns långt framskridna tekniska lösningar för förarlösa bilar, vilket skulle ge en säkrare trafiksituation då varken känslor eller mobiltelefoner skulle störa uppmärksamheten. Men vad gör vi fram tills dess?

Att vi som pendlar inte kommer fram löser sig, oavsett om det är att komma fram försent och göra arbetskollegor/chef förargade eller får ta en annan väg, men jag blir riktigt illa berörd ända in i benmärgen när jag läser om blåljus som inte kommer fram på larm pga anledningar som exempelvis trafikstockning eller att de inte blir framsläppta av annan anledning. Blåljusen ska förvisso till sitt arbete (oavsett om det är på motorvägen eller någon annanstans) men deras arbetsuppgift är att rädda liv akut så de kör inte vanliga fordon och kan inte komma för sent – det handlar om sekunder, och vi medtrafikanter behöver samarbeta, både genom att använda kollektiva transportmedel där det går men även genom vårt beteende på vägen.

När trafiken på E6:an står still, inte helt ovanligt mellan Helsingborg och Malmö under rusningstrafik, så är möjligheten till att ge plats för utryckningsfordon helt klart begränsad. I en motion till riksdagen (2016/17:1656) och sedan i en artikel i Expressen (9 december 2016) skriver två av våra skånska riksdagsmän Niklas Karlsson (s) och Per-Arne Håkansson (s) om behovet av att bygga ut E6 genom Skåne till en trefilig motorväg på flera avsnitt, vilket uppmärksammas i en artikel av moderata regionråd i Region Skåne (Expressen 13 december 2016).

Som alla skribenterna konstaterar så går inte en utbyggnation av motorvägen emot en satsning på kollektivtrafik, varken spårbunden eller ex superbussar.

Med tanke på arbetet med framtagandet av den nu antagna strukturplanen för MalmöLundregionen (Malmö, Lund, Burlöv, Eslöv, Höör, Lomma, Svedala, Kävlinge, Staffanstorp, Trelleborg och Vellinge) där alla partier fick förhandla för att kunna komma fram till en gemensam satsning som vi alla kunde stå bakom – så ska det bli intressant i kommande diskussioner på nationell nivå, både inom mitt eget parti men även om oppositionen i riksdagen kommer att stödja motionen. Även inom moderaterna är det skillnad på prioriteringar om man bor i Stockholm eller är baserad i Skåne.

Allt handlar om att vi ska kunna leva tillsammans utan allt för stor osämja oavsett partitillhörighet – vilket blir särskilt märkbart i en region som växer och som det satsas på för att vi ska bli fler. Det vi vet, vi utmed motorvägarna i Skåne i alla fall, är att om det inte blir en satsning på vägar och spår inom Öresundsregionen så kommer vi varken att uppnå ”… en minskning av köer, olyckor samt trängsel eller kunna bo kvar, jobba kvar eller göra den efterlängtade nystarten”, och vår del av E6:an kommer att fortsätta stå still – även för kollektivtrafiken …

http://www.expressen.se/kvallsposten/debatt-kvp/e6an-maste-byggas-ut-i-vastra-skane/

http://www.expressen.se/kvallsposten/debatt-kvp/skane-behover-motortrafiken/

https://data.riksdagen.se/fil/B46D8402-8497-4FD3-9C44-15220B9C6F97

Hallå!

img_0188

Fick äran att pryda årets sista upplaga av Hallå! Stort tack till Peter Sjöberg för en bra intervju – det kan inte vara helt lätt att få en skrivbar struktur utifrån hur tankar och frågor går om varandra i en intervju 😊

Men vad man behöver göra för att imponera hemma, vet jag inte … Barnens kommentarer var att de har sett mig förr …

https://www.paperton.com/shelf/reader/magazine_id/38341/whitelabel/halla/uid/1147113/token/1ec11abaec1b38c9cd379ccef8342a261d6ca8d7#page/1

Året som gått 2016

img_0186

Nu är vi politiskt sett halvvägs genom mandatperioden 2014-2018 – vad betyder det? För mig har 2016 varit ett berikande år, innehållande både upp- och nedgångar. Jag tycker man vid denna tid på året kan likna det vid ett julfirande:

Att önskelistan har varit lång, och jag har definitivt inte fått allt 😊 men kan kanske plocka upp något på mellandagsrean.

Att vid skymningen under årets mörkaste tid sker utdelningen av Årets företagare, där Trafik och fritid blev årets vinnare, då kryper det fram entreprenörer från alla vrår i kommunen för att delta och mingla, och se med spänning vad paketen innehåller.

Att Kävlinge är årets kvalitets kommun – med allt vad det innebär – gör att upplägget på arbetet i opposition känns lite märkligt – som att klaga på julen 😳

Att få avslag på allt i budgetfullmäktige – känns som att bli snuvad på tomtegröten.

Att få se och delta med tindrande ögon på föreningsträffar så som motorträffarna på Vikingatider – en tradition med nya inslag som limetryffeln i Aladdin-asken.

Att få lyssna andäktigt på Lundalands filharmoniska orkester på Malmö Arena – är musik för stora och små, långa och tjocka, om vi kan hålla takten eller inte som de sju dvärgarna och Snövit spelar mindre roll.

Att det finns orosmoln på himlen, som ska det bli snöstorm eller hur lång en mellanlagring kan vara, är ofrånkomligt – men vi finner tryggheten precis som Ferdinand när vi sitter under ett av våra tält på någon av kommunens marknader och lyssnar på våra kommuninvånare.

Att det blir stressigt är en del av julfirandet liksom politiska event som 1 maj och Almedalen – planering planering planering – ska vi hinna med allt? Det ska sys och det ska tråcklas som Askungens möss, så vi blir färdiga till balen för den är helt underbar att vara med på.

Att ett bad måste hinnas med är en självklarhet men om det kommer att ske i hav, i å eller i bassäng – det får framtiden visa.

Att samarbeta över partigränser är som att få ihop släkten, pust, suck, stön och stånk, vissa går bra andra får stå i farstun, men lagom till Karl-Bertil Jonssons julafton när vi ätit och druckit för mycket och vi alla sitter i soffan – då håller vi sams 🙂

Till er alla från oss alla – en riktigt God Jul!
/Catrin och Kävlinges socialdemokrater 🌹

Vad är det för fel på luciafirande?

img_0185
Kävlinges Lucia 2016

Efter att ha vaknat flera gånger under natten för att inte missa den tidigarelagda uppstigningen ger jag upp och tar mig ur sängen. Det är mörkt och alla andra sover, hårt. Det har snöat under natten, blötsnö så klart. Alla kläder är fixade och hänger och ligger överallt, det är bara att få rätt barn i rätt mundering. En lucia, en tomte och en pepparkaksgubbe. Efter de vanliga bestyren börjar påklädning och kampen mot klockan och stressen till att få plats i kyrkan. Som förälder ska man först lämna av barnen på sina respektive avdelningar, de är givetvis inte på samma och sedan ska man ta sig till kyrkan, inte långt från skolan men det är ont om platser.

Men innan dess ska kläder på. Först tomten, det går bra fram tills att sonen inser att han inte får ha något att lysa med (som Lucia), hm, sen pepparkaksgubben som är nöjd tills den sonen inser att man ska ha hatten också, hm, sist dottern som ska vara Lucia och som är supernöjd över att vara den som har glitter OCH ljus ända tills glittret runt magen går av, för tredje gången.

– Prosit! Vem nyser? Pust, det är bara pappa i familjen. Inga snoriga näsor hos barnen än i alla fall.

Sen ut till bilen. I blötsnö. Det blir till att bära, ett barn i taget och man får inte skrynkla ner. Det har strukits och tvättats i flera dagar. Väl i bilen med ytterkläder, ombyteskläder, väskor, fikaburkar, mina egna saker, då kommer vi ihåg extraglittret. Glittret som ska användas senare under dagen i håret. In igen, och var la jag det nu då? Visst ja, vid kaffebryggaren. Tar en klunk kaffe när jag ändå är där och ut i bilen igen. Är lycklig över att ingen gråter än. Kommer ut till bilen och lyckan blir kortvarig. Givetvis har bråk uppstått och tomten är förtvivlad. Försöker reda ut problemet med att alla får vara olika men att vi inte kan ändra på valet av kläder – inte nu.

Väl framme lämnas barn, kläder, väskor, skor, fikaburkar och extraglitter av på rätt ställe och jag springer till kyrkan. För att inse att jag inte är först. Hamnar långt ut på en konstig kant vid en hörna, men jag får sitta i alla fall. Det får inte de som kommer efter. Kollar så jag kan ta foto och allt känns lugnt. Tills panikkänslan dyker upp. Vad har jag glömt? Lämnade jag tomten på tomteavdelningen, Lucian på Luciaavdelningen och pepparkaksgubben på pepparkaksgubbeavdelningen, eller? Nåja, det lär jag ju få se snart. Nu ljuder kyrkklockorna med sina lugnande toner. Det blir stilla i kyrkan. Vi hör hur det rör sig bakom portarna som sakta öppnas. I denna Luciamorgons mörker i kyrkan ser jag min Lucia, min tomte och min pepparkaksgubbe tillsammans med sina kompisar, precis lika storögda och förvånade allihop inför den samlade skaran föräldrar, småsyskon och släktingar, i en stearinupplyst, stengolvs- och julprydd lokal, sjunga Luciasången. De går två och två och håller varandra i handen, följda av sina fröknar. En och annan har gosedjur, någon har fått en pepparkaka (givetvis min tomte), glittret sitter ovanför magen på första Lucian, något ljus lyser ojämnt och någon har tappat sin stjärna. Då rinner tårarna utför mina kinder. Får en pappersnäsduk från en av de mer organiserade mammorna. Om man får vara subjektiv, och det får man vara ibland, så är detta himmelskt vackert!

Barnens sånger ljuder genom rummet, deras närvaro värmer (fastän min pepparkaksgubbe sitter baklänges), och jag pöser över av stolthet när min Lucia tänder tredje ljuset i adventsljusstaken och läser sin vers tillsammans med tre Lucior till. Som vi har övat på den. Jag kan den utan till och det kan även hon. Inte en stakning. Vad gör det att vi tappade stövlar i snöpölen, att vi kommer att få ont i magen av för många lussekatter, att jag dubbelparkerade och att vi kommer vara jättetrötta i kväll, när vi får uppleva något sådant här? Och jag tror, att oavsett lokal, kommer massor av mammor och pappor att göra allt de kan för att deras barn ska komma i tid, för att få uppleva just detta – oavsett vilken utstyrsel barnen än väljer.

Trevlig Lucia!

En krönika jag skrev för flera år sedan 😊 – publicerad i SDS.