Offerkofta

img_0148

Det är svårt att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Förresten, det är svårt att vara förälder överhuvudtaget. Våra barn ska bli så otroligt framgångsrika, inga medelmåttor här inte, eller arbetslösa, eller utan betyg, eller sjuka. De ska briljera – och vara bättre än både oss själva, men definitivt bättre än grannens, eller väninnans åtminstone. Vad händer då om det inte inträffar, exempelvis om det finns en diagnos med i barnets utveckling? Som ställer till det lite, som i skolan. Kan då inte det barnet bli världsbäst i något, eller få briljera?!

En diagnos kan vara medicinsk, psykisk, social, ärvd eller bara finnas där – fastän vi hade velat att den försvann, åtminstone för ett tag – så vi föräldrar kan få briljera lite med vårt barn …

Men vänta nu, varför ska inte alla barn få lysa – utifrån sina förutsättningar?! Jag tror att många med mig vill verkligen att det ska gå bra för ens barn, och andras ungar, men att vi blir lite förblindade av själva målet så att vi missar vägen dit. Vägen mot målet är den som tar på krafterna, det är den som ger sömnlösa nätter, långa (och många) samtal med yrkeskategorier man inte visste fanns, beslutsvånda och en känsla av orättvisa infinner sig allt för ofta. Och det är här någonstans som även våra värderingar kommer in. Hur ser vi på allas lika möjligheter? Allas lika rättigheter? Vad innebär det?

I Sverige har vi ett system i skolan där vi kategoriserar våra barn efter möjligheten till att lyckas. Inte ifall de har lyckats, eller hur mycket vi vuxna måste bidra med för att de ska lyckas – allt efter de regelverk vi har antagit, på både gott och på ont.

Utgångsläget är att vi ska ha en likvärdig skola, där alla barn och elever ska få utvecklas så långt som möjligt (Skollagen och Diskrimineringslagen). Men när det inte sker så har vi en säkerhetsventil där vi kan skriva in de barn som inte anses kunna klara målen, vi kallar det särskolan. Anses det sedan finnas ytterligare svårigheter med att klara särskolans mål, så finns träningsskolan. Träningsskolan har inte betyg, utan en bedömning görs istället. Träningsskolan har även en egen läroplan med övergripande livskunskapsområden i jämförelse med skolans ämnesområden.

Skillnaden är att inskrivning till träningsskolan sker ofta utifrån befintlig diagnos, inte utifrån vad eleven har presterat. Med andra ord en förutfattad mening om vad barnet kommer att prestera. Vad gör det då med tilltron till barnets förmåga? Vilka krav kommer att ställas utifrån redan förutfattade meningar? Och hur bryter dessa barn sig ur denna väldigt tajta kostym? En stor eloge till de pedagoger, assistenter, rektorer – givetvis även till föräldrar – men även hela den grupp människor som befinner sig runt dessa elever, som vågar och ser det som en självklarhet att alla, oavsett utgångsläge, ska få prestera utifrån sina förutsättningar! Ni är många som hjälper till att spränga gränser och sätta fördomar ur spel 😊!

Så bort med offerkoftan, speciellt hos oss föräldrar! Sätt alla barn på en piedestal, vissa kanske behöver hjälp upp, det kanske behövs några extra trappsteg, eller hjul, kanske en extra bred sist, kanske med ryggstöd – men vad gör det?! Låt alla barn få en möjlighet till att briljera – de kanske överraskar oss föräldrar med att t.o.m. vara bättre än grannens, eller väninnans – och det på helt egen hand 😏

Jag vill även se en skola för alla – men det behöver jag väl inte förtydliga?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s