Klockan klämtar 


För kärleken, för livet, för tron, för de vi saknar. Många är vi som stannar upp när klockor klämtar i kyrkan – här är mina funderingar 😊

Man ska aldrig gå mellan en mor och hennes barn, det gäller människor så väl som djur. Där finns en beskyddarinstinkt som är svår att beskriva, även om man själv upplevt den. Känslan kan vara så otroligt stark och bygger på överlevnad, ansvar och en stor portion kärlek. Den kan vara starkare ibland för den som ska skyddas kan vara mer sårbar av en eller annan anledning som antingen är permanent eller övergående. Men den kan även vara mindre stark för att man vet att ungen klarar det, eller måste gå igenom en viss fas för att sedan bli stark och självständig.

En milstolpe i detta är ett bröllop! En glädjens högtid men ack så många tårar. Och ska vi vara riktigt ärliga så är det mest mammorna som står för den biten, innan högtiden, under högtiden och efteråt – det behöver inte heller vara ens egen avkomma som knyter kärlekens band! Själv behöver jag inte ens vara närvarande för att tårar ska produceras för det ligger så mycket bakom ett bröllop – och då menar jag inte allt det praktiska 😊 

Att det är en start på ett liv tillsammans (även om många idag levt ihop länge innan), att man lovar att ta hand om varandra oavsett vad och att man öppet visar sin kärlek till varandra oavsett vem man är – och det är väl här någonstans som tårkanalen sväller över – för det är det finaste som finns! Men det handlar även om de utmaningar som brudparet står inför (vilka vi i nutid inte har en aning om) men som de tillsammans lovar att reda ut – och det är typ här jag får hämta fler näsdukar – för nu ska de nygifta tillsammans försvara och underhålla sitt förhållande och sin familj och det är här alla lyckönskningar kommer in, för genom livserfarenheten vet vi att det kanske inte alltid kommer vara en dans på rosor – men just nu så ska det vara det – så stor skål till alla er som tar klivet nu i sommar 😊❤️🎉💍💐🥂🌹