Alla behövs

”Ska det vara ostfralla till kaffet?” Frågan ställs med stor auktoritet och är väl mest retorisk. För vem dricker kaffe utan fralla på förmiddagen 😊 Under ett verksamhetsbesök på ett av kommunens dagliga verksamheter får jag den bästa ostfrallan ”ever” serverad på fat med tillhörande kaffekopp!

Vad är ”daglig verksamhet” egentligen 🤔 Att det är en verksamhet som sker under dagen är väl kanske uppenbart, men är det varje dag? Var finns den? Är det något för alla? Är det lika för alla?

Nej, daglig verksamhet (hädanefter DV) är endast för de personer som enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har rätt till det. DV är en dagtidssysselsättning (måndag-fredag, inga röda dagar) för personer med någon form av utvecklingsstörning, autism eller annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller förvärvad hjärnskada som gör att de inte kan yrkesarbeta utifrån de krav som vanligen ställs. Det är en form av omsorg – fast ändå inte, utan ett arbete – fast ändå inte.

DV är kommunen skyldig att erbjuda de personer som har rätt till det, men kommunen måste inte vara utförare av själva omsorgen själv. Det kan även vara privata företag eller företagare som antingen driver en DV eller erbjuder arbetsmöjligheter inom sin egen verksamhet. DV ska vara meningsfull och bidra till personlig utveckling samt främja delaktighet i samhället – och det är väl här någonstans som beskrivningen på vad arbete är i jämförelse med omsorg blir lite förvirrande.

Fråga vilken deltagare som helst om de arbetar och du får ett ”ja”!

Fråga vilken deltagare som helst om de tror att de kan arbeta – och du blir duktigt ifrågasatt om du själv förstår hur dum den frågan var.

Frågan som gnager men ingen direkt uttalar är om deltagare inom DV är produktiva och ska ha en ersättning? För klassar vi DV som en omsorgsverksamhet så är svaret nej. Klassar vi DV som arbete kommer även kraven på produktivitet och ersättning in i bilden. Och det är här som skon börjar klämma. Vi måste se till varje individs förmåga att delta och bidra vilket en arbetsgivare/företagare kan både ha svårt att bedöma samt kunna manna upp med det stöd som skulle behövas. Men samtidigt arbetar alla deltagare inom DV – utifrån sina förutsättningar – med olika arbetsuppgifter, vilket jag måste medge har stora variationer i utförande, repetition, slutförande samt resultatmässigt, men de sitter inte heller av tiden eller har det som någon form av fritidssysselsättning utan de har en arbetsplats att gå till.

Eftersom jag har egen erfarenhet genom att äldsta sonen är en deltagare inom DV samt blivit runtvisad inom den kommunala dagliga verksamheten för att jag är politiker så vet jag att deltagarna sliter, svettas, rensar, bakar, diskar, städar, kånkar och bär! De bemöter kunder, ger service, tar betalt och utför beställda uppdrag för kommunens räkning! Som på ett riktigt jobb med riktiga arbetsuppgifter. De finns de som arbetar i grupp. De finns de som har individuell placering hos någon företagare. De finns de som arbetar individuellt. Med assistans – mer eller mindre – så tar de sitt arbete på största alvar (tror de har lägsta frånvaron) och är så plikttrogna! Den största skillnaden mot andra arbetstagare är just deras behov av stöd, struktur och planering men även flexibilitet och förståelse – det är en krävande grupp på det sättet – och kräver arbetsledare som på vilken arbetsplats som helst. Så vad var då skillnaden 🤔

Till de inom den kommunala DV i Kävlinge erbjuder kommunen en habiliteringsersättning på 70:- om dagen (finns kommuner som både ger mindre men även ingen alls), vilket är precis samma kostnad som lunchen på restaurangen, och det är bra men det blir + – 0 med andra ord. Frågan vi måste ställa oss är – vad är arbete? Och för vem finns omsorg? Kan inte det kombineras utifrån att vi alla ska ha någon form av sysselsättning som bidrar till egen försörjning?! Samtidigt som de där uppgifterna som blir liggandes eller skjuts på framtiden (eller inte alls) faktiskt blir gjorda?

Och här någonstans känner jag att vårt samhälle har inte hunnit med. I fall nu alla ska bidra (för att kunna kräva sina rättigheter) utifrån sina möjligheter så behöver vi även se över ersättningen till de inom DV! De flesta inom DV har nämligen sjukersättning – inte lön! De flesta är inte sjuka som befinner sig inom DV, däremot har de funktionsnedsättningar eller kroniska diagnoser som gör att de har svårt att bli anställda på heltid med höga produktivitetskrav.

Att få en ersättning för en arbetsinsats är något som är självklart för de flesta av oss och genom det välfärdssystem som vi har utvecklat i Sverige får även de som inte är helt arbetsföra efter gängse normer det också – men att i detta fall kalla den ”sjukersättning” med tanke på de riktiga arbetsuppgifterna många ändå utför ifrågasätter jag namnet starkt.

Minimilön säger vi att det inte finns i Sverige – ”I beg to differ!” – jag tror jag har hittat den … och det hos en arbetskår som oavsett ersättning alltid kommer till jobbet, sprider glädje, är arbetsvilliga (nåja) och utför uppgifter som uppskattas och efterfrågas allt från caféverksamhet, affär med egentillverkade produkter, återvinning, flytthjälp till park/trädgårdsskötsel 😊

Eller som en egenföretagare uttrycker det: ”Jag behöver att han kommer! Han sätter guldkant på min dag 😃!” Jag vet ju inte vilken utbildning man ska ha för att få det jobbet, men det jag vet är att för att dessa människor inom DV ska komma till sin rätta behöver de uppskattas och efterfrågas – precis som alla vi andra – och på det sättet kan vi alla bidra oavsett funktionsförmåga! Jag menar, vem vill inte ha en guldkant på sin tillvaro – speciellt medan du arbetar?!

https://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionsnedsattning/aktivitetsersattning-och-sjukersattning/sjukersattning

http://www.kavlinge.se/omsorgochhjalp/handikappfunktionsnedsattning/dagligverksamhet/bibliotekscafeet.4.3c1e3a3e13cce78e3f430b1.html

http://www.kavlinge.se/omsorgochhjalp/handikappfunktionsnedsattning/dagligverksamhet/fixargruppen.4.3c1e3a3e13cce78e3f430da.html

http://www.kavlinge.se/omsorgochhjalp/handikappfunktionsnedsattning/dagligverksamhet/stationenbutikochcafe.4.3c1e3a3e13cce78e3f4310c.html

Mello-förberedelser

359FE7BF-3C43-4FC3-A47D-97797B47DB81

”Vilka ska vi ta?”
”Jag vill ha alla färgerna! Alla färgerna!”
”Ok, vi tar av alla färgerna – du pekar!” En pappa med sina små döttrar står och väljer godis. Alvaret i valet och koncentrationen är hög. Det ska bli rätt! Och rättvist!

Hur klarar man Mello utan godis?! I de trakterna jag bor i så verkar det vara en omöjlighet. Det är fullt i den lokala godisaffären idag lördag eftermiddag, precis innan fikat, och första delfinalen är om några timmar. Där är föräldrar med mindre barn som jagar både barn men även den rätta blandningen. Där är ungdomar som letar glutenfritt. Där går singlar som inte behöver ta hänsyn till någon annan och plockar efter helt egen smak (suck). Där finns par som går runda efter runda för att få den rättvisa hopplockningen. Och där är pojkgänget som cyklat dit med veckopengen i handen. För någon är det stort att gå och välja vad man ska ha. För någon är det bara en till sak som ska göras innan det blir ”helg”.

Det finns olika strategier att hantera godisplockning på.

Strategen: har redan en plan. Går målmedvetet och vet precis vad som ska ner i påsen.

Smygaren: går lätt hukad framåt. Rundar, sträcker sig, är aldrig i vägen, tar sig smidigt igenom barnfamiljerna.

Anfallaren: har totalt fokus på att komma fram. Barnvagnar, matpåsar, godisställ – är bara något som man tar sig över.

Tvivlaren: har det mest jobbigt. Mängden, antalet, färgen, smaken, det politiskt korrekta eller klimatpåverkan – allt kan ju ifrågasättas.

”Jag går ”all in!” ”Yez!” Så får det bli, ett beslut är tagit hos en av de yngre kunderna och en nöjdhet infinner sig.

Som sagt det måste bli rätt – hur ska det annars gå till kvällens Mello-tittande 😊