Nu e det sommarlov

8E6E7B05-139D-4D2B-88B3-B61C7C6BFC5D

Som mina barn får ”tokspel” när jag sjunger den 😊. Ok, jag har väl inte världens bästa sångröst men det handlar nog mer om att nu kommer det en längre ledighet som de behöver spendera med just mig 😬.

Förra året inför semestertiderna blev vi socialdemokrater hånade av ett annat (borgerligt) ungdomsparti i kommunen för att vi önskade alla en trevlig sommar på FB och meddelade att nu tog vi ledigt och återkom till hösten. Det ungdomspartiet menade på att man som politiker aldrig tar ledigt – förvisso sant men ändå inte.

Vi behöver alla luftombyte som man sa när jag var liten. Jag tillhörde de som under stora delar av året bodde i storstan men hade möjlighet till att bli skickad några veckor ut på landet när sommarlovet kom. Och som jag längtade. Just för att få träffa de som man inte sett på ett år, få se och uppleva helt andra saker än vad jag gjorde resten av året, samt vara på en helt annan geografisk plats och vara ute.

Det handlar om att ladda sina batterier. Många idag – fler än på länge – studerar eller arbetar och gör vad de kan för att få vardagen till att gå ihop. Tider ska passas, möten ska hållas, uppgifter ska förebredas och utföras, väskor ska packas, barn ska hämtas, träning ska genomföras, middag ska lagas – och karriär, och kanske även en relation, ska underhållas. Vilket allt i sig är väldigt roligt – men även krävande. En paus kan behövas ibland. En paus när vi reflekterar över händelser som skett under året. Det kan vara både stora som små händelser. Blev omplanteringen av bärbuskarna bra? Ja, det återstår att se om skörden faller väl ut i höst. Träningspass borde ske oftare – det ordnar sig 😉. Men även frågor så som vad ska barnen göra med sin framtid – stora frågor ska beslutas om och behöver diskuteras 🤔. Under året har även kollegor, släkt och vänner lämnat oss – ibland av ålder, ibland av sjukdomar eller olyckor – och man ställer frågan ”Varför?!” Det finns inget bra svar och känslor (och tårar) svallar över 😢. Och det är här någonstans som jag inser vårt behov av en tid när vi behöver göra ”annat”, både för att komma på lösningar men även för att bli starka igen!

Under en av mina somrar på den norrländska landsbygden började vi högläsa böcker för varandra. Utbudet var inte stort så vi tog det som fanns – en hel serie av Harlekin-böcker. Vi var 4-5 stycken tjejer som satt i ett litet rum, med stängd dörr, och läste timmar i sträck. Enligt de vuxna var vädret tillräckligt bra för att vara ute i och hjälpa till (det fanns alltid något att göra) men vi ansåg att det inte var det, men vi jämkade oss och satt på kvällarna efter någon jordbruksinsats blivit gjord (höslagning, komockning, paltkokning). Det var supermysigt – och så annorlunda jämfört med den vardag som jag som ensambarn hade under resten av året.

Det som förstärker detta minne är att en av tjejerna – som idag är en respektabel kvinna – har berättat att det var de stunderna den sommaren som gjorde att hon började läsa böcker! Och hon läser fortfarande 😃.

Procentuellt sett är det inte många som är politiker i vårt land, men vi står inför en valrörelse vars resultat kommer att påverka desto fler. Många har en vardag där man inte funderar alls på politiska beslut eller dess påverkan. Vi som är politiskt engagerade kommer ”gå dygnet runt” – oavsett vilket, hoppas jag att vi alla kan få en stund för att göra något annat – för att ladda batterierna. Kanske även läsa en bok 😊.

Budget (s)nack

258FA163-EE34-43A2-91B1-58F3B7FC1A14

”Vilket parti?”

Frågan är ställd i ett socialt medium där diskussionen handlar bl.a. om vilket parti som står bakom nedläggningen av VILA i Kävlinge kommun.

VILA står för vård i livet slut, och är en unik tjänst som finns i Kävlinge för yngre men även äldre personer och deras familjer som befinner sig i ett skede när bot inte längre är ett alternativ, utan det är lindrande vård – palliativ vård – som är en möjlighet.

“Palliativ vård bygger på ett förhållningssätt som syftar till att förbättra livskvaliteten för patienter och de närstående, genom att förebygga och lindra lidandet genom tidig upptäckt, bedömning och behandling av smärta och andra fysiska, psykosociala och andliga problem som kan uppkomma i samband med livshotande sjukdom.
Palliativ vård innebär att:
* lindra smärta och andra plågsamma symtom
* bekräfta livet och betrakta döden som en normal process
* inte påskynda eller fördröja döden
* integrera de psykosociala och andliga aspekterna av patientvården
* stödja patienten i att leva så aktivt som möjligt fram till döden
* stödja de närstående under patientens sjukdom och i deras sorgearbete
* genom ett tvärprofessionellt förhållningssätt inrikta sig på patientens och de närståendes behov
* främja livskvalitet som kan påverka sjukdomsförloppet positivt
* vara tillämplig i ett tidigt sjukdomsskede, tillsammans med andra terapier som syftar till att förlänga livet, såsom kemoterapi och strålning, samt även de undersökningar som behövs för att bättre förstå och ta hand om plågsamma kliniska komplikationer. ”
(Definition av palliativ vård enligt WHO)

Vi socialdemokrater är positiva till att utveckla kommunens hemvård, det som kallas Hemvård 2.0. Vi har en av Sveriges bästa äldreomsorger just tack vare viljan att vara i framkant och driva utvecklingen framåt. Det som vi däremot är förfärade över, vilket VILA-personalen har fått erfara på personlig nivå, är hur informationen om hur omorganisationen skulle verkställas och hur den har undanhållits både VILAs personal samt oss politiker i opposition. Vid förfrågningar på socialnämnden har vi fått argumenten att politiker tar beslut om övergripande viljeinriktningar, sedan verkställer verksamheterna. Det är även en omorganisation som är ”hur” man ska göra det, och det har politiker inget att göra med.

Som vi socialdemokrater ser det så kan det inte bli mer fel. Kävlinge är en moderatstyrd kommun med låg skatt, vilket innebär två saker. Det ena är att moderaterna arbetar medvetet mot att privatisera all kommunal verksamhet. Det är en del av deras grundideologi. Det andra är att Kävlinge kommuns budget är nu så tight att verksamheterna tvingas till omorganisationer, eller som vi kallar det för – besparingar – för att budgeten överhuvudtaget ska gå ihop vid årets slut.

Ramarna för 2019 togs av en enad majoritet (M, L, C, Kd samt Mp) i veckan som gick. Det var bara vi socialdemokrater som ifrågasatte den och efterfrågade en risk- och konsekvensanalys eftersom verksamheterna inte kommer att få full kompensation för befolkningsökningen som sker i kommunen. Det innebär att vi kommer att få se fler omorganisationer … Vi frågar oss också hur man kan ha som mål att vara en attraktiv arbetsgivare när konsekvenserna av nedskärningar påverkar arbetsmiljön.

Verksamheterna – förskola, skola, äldreomsorg där bl.a. VILA är en del – kostar idag 101% – men vi har budgeterat för 98%. Vem förstår inte att det kommer att påverka kvalitén på utbudet?!

Lönerna är vår största kostnad, och vill man som politiker uppnå en stor effekt budgetmässigt så är det inom det området förändringar ger störst utslag.

Då undrar jag hur moderaternas partiföreträdare i Kävlinge tänker när de säger att de vill sänka skatten ytterligare under kommande mandatperiod. Eller egentligen gör jag inte det, utan min fundering rör sig mer om hur vill våra kommuninvånare ha det?!

Det vi saknar i budgeten är satsningar på:
Föreningslivet (som är en anledning till att man väljer Kävlinge kommun)
Kulturlivet (se ovan)
Barnomsorg (våra nya förskolor byggs för att de gamla inte är funktionsdugliga längre)
Skolor (personal är en del av elevernas arbetsmiljö)
Parker och naturmiljöer
Barnvänliga gång- och cykelleder
Äldreomsorg i kommunal regi
Arbetsmiljö (som en del av att vara en attraktiv arbetsgivare)
Lokalt näringsliv (som ger fler arbetstillfällen)

Men vi kommer få en fin badplats – om Länsstyrelsen går med på att parkering sker på naturskyddsområdet …

Väljarna får bestämma den 9 september.

PS. För er som fortfarande funderar på första frågan ”Vilket parti?” Så är det moderaterna som är ytterst ansvariga i frågan här i Kävlinge kommun. DS.

http://www.skd.se/2018/06/16/vila-enheten-laggs-ned/
https://www.sydsvenskan.se/2018-06-14/oforandrat-lag-skatt-i-kavlinges-budget

Livet är föränderligt

32ce4d73-54a2-4a22-b9a1-6592115e4db8.jpeg

Stora, men även mindre, förändringar är jobbiga – och vi reagerar alla olika.

Yngste sonen blev väl vad man kallar för mindre bestört när han insåg att båten på förskolans lekplats inte fanns mer. Mitt försök till förklaring att det var tio år sedan han varit där senast och att den redan då var mer än välanvänd fungerade inte som argument. Den var ju borta!

Det tog en stund att smälta och jag såg att han blev berörd. Jag tror inte båten i sig kanske var så viktig, men minnena som var fäst med båten var liksom borta – och de borde ha varit kvar som en form av säkerhet.

Vi är många som har liknande upplevelser i våra ryggsäckar. Ibland blir upplevelsen något att stärka sig med, men ibland dyker upplevelser upp som bara smärtar. 

När sorg drabbar oss – som vid en förlust av en nära person – så väcks många känslor som behöver hanteras – ilska, vanmakt, orättvisa, uppgivenhet, saknad – och för många av oss vid ologiska tillfällen och i oordning. De som är mer bevandrade inom sorgearbete kan förklara hur vi människor fungerar i olika stadier men det hjälper ofta föga i just det ögonblicket. Det måste få rinna en hel del vatten under bron ibland – samt även en hel del tårar.

Det som också behövs är ork att bearbeta upplevelsen. I fallet med sonen och den förlorade båten så är händelsen förbi och lagd till de (mindre) bra minnena, men han reder sig.

I morgon har vi en tyst minut för en nyligen bortgången partikollega på kommunstyrelsens möte – då får tårarna rinna … 🌹🌹🌹

Partiarbete

786E0C58-3EC6-4289-95E4-622480837033

”När ska du åka i morgon?” Frågan ställs av en familjemedlem inför helgens planering. Förra helgens tidiga uppstigning har tydligen satt sina spår men även tidigare helgers partiarbete.

”Men jag ska ingenstans!” svarar jag. Förvånade ansikten vänds mot mig. Mannen i familjen har långt framskridna planer med förberedelser inför kommande MC-säsongen – som han nog såg försvinna. Barnen såg väl framför sig att de måste umgås med mamma. Skyndade mig att försäkra dem om att ”jag har saker jag behöver göra!” och deras planering fortsatte.

Inför ett val så blir det självklart mer att göra för alla involverade och dagarna fylls med aktiviteter och möten. Men vad är egentligen partiarbete – det som utförs även när det inte är valår? Sker det mesta inom kommunhuset? För mig som partiföreträdare men även partistyrelseledamot i Kävlinge kan det innebära väldigt olika saker. Traditionellt sett så är partiarbete inom Socialdemokraterna byggt på en folkrörelsegrund där medlemmarna är aktiva i en rad olika föreningar och klubbar. Dessa föreningar och klubbar är som alla andra föreningar och klubbar med styrelsearbete och föreningsaktiviteter. Men partiarbete för mig är även att företräda partiet inom den kommunala politiska organisationen.

Det kan vara:
Möten så som kommunfullmäktige, kommunstyrelse och beredning. Icke att förglömma budgetprocessen.

Eller:
Så kan det vara verkställande utskottsmöte, styrelsemöte, valkretsträff, medlemsmöten, distriktskongress och nationell kongress. En och annan kurs hinns med också.

Och:
Eftersom det är valår blir det även valarbete, valkonferens och valrörelse. Valberedningsarbete, nomineringslistor och uteaktiviteter blir en del av vardagen. Många steg kommer att tas bokstavligt talat.

Eller:
Så är det verkställandeutskott, föreningsmöten och planeringsmöten. Oavsett vilket så krävs det förberedelser.

För att inte tala om:
1 maj …🚩

Eller:
Så skrivs blogginlägg, FB-inlägg, webbnyheter, artiklar, enkäter, frågesvar, motioner, protokollsanteckningar, dagordningar, protokoll, presentationer – och till det behöver det tas foton.

Eller:
Som en av kommunens politiska representanter blir det möten inom Kommunförbundet Skåne, MalmöLundRegionen, Räddningstjänst Syd, Sysav, Lokala Säkerhetsnämnden eller konferenser med olika teman. Samarbete och utbyte sker även med partikollegor från grannkommunerna.

Eller:
Så städar, renoverar, planerar och kokar man kaffe i partilokalen. Det är på tiden att vi får den iordning förresten nu efter 4 år. Hittar gamla saker när vi håller på – föreningen blir 120 år inom kort så det är inte så konstigt att foton från äldre epoker i föreningens historia dyker upp – och några turer till återvinningen har det blivit 😊

Och så:
Kan det vara fika med partikamrater, fackliga representanter, kommuninvånare, företagare eller på verksamhetsbesök. Partiarbete sker på veckans alla dagar och definitivt under oreglerade förhållanden.

Vilket ger mest då? En valvinst är givetvis eftertraktad vilket kräver seriöst partiarbete, men även om valresultatet kvarstår så är det mixen av allt som gör att jag känner mig sporrad att fortsätta – fast det kanske skulle vara den där stunden som jag får ibland med våra invånare, företagare, tjänstemän och partikollegor som ändå är min största behållning 😊.

Oavsett hur det går i valet, så vill jag fortsätta med partiarbete – om inte annat så för att återställa ordningen i familjen 😬

Vad är en viktig kvinnofråga?

0212DB9D-BF4D-4135-BD63-696A9F360F01

Frågan ställdes av Skånska Dagbladet inför Internationella Kvinnodagen 🌹

Mitt svar:

”För mig är det att få ihop kvinnans vardag genom att prioritera kvinnors möjligheter till egenförsörjning. Det jag kan arbeta för som kommunpolitiker är att kommunen som arbetsgivare ska uppvärdera kvinnliga yrken genom att prioritera löneutvecklingen och satsa på arbetssituationen. Det ska även finnas en god barnomsorg så att livspusslet går att få ihop. För att uppnå detta måste våra offentliga miljöer upplevas som trygga.”

Läs en kortad version av svaret, men även de andra kvinnornas svar:

http://www.skd.se/2018/03/08/langt-kvar-till-jamstalldhet/

Alla behövs

”Ska det vara ostfralla till kaffet?” Frågan ställs med stor auktoritet och är väl mest retorisk. För vem dricker kaffe utan fralla på förmiddagen 😊 Under ett verksamhetsbesök på ett av kommunens dagliga verksamheter får jag den bästa ostfrallan ”ever” serverad på fat med tillhörande kaffekopp!

Vad är ”daglig verksamhet” egentligen 🤔 Att det är en verksamhet som sker under dagen är väl kanske uppenbart, men är det varje dag? Var finns den? Är det något för alla? Är det lika för alla?

Nej, daglig verksamhet (hädanefter DV) är endast för de personer som enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har rätt till det. DV är en dagtidssysselsättning (måndag-fredag, inga röda dagar) för personer med någon form av utvecklingsstörning, autism eller annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller förvärvad hjärnskada som gör att de inte kan yrkesarbeta utifrån de krav som vanligen ställs. Det är en form av omsorg – fast ändå inte, utan ett arbete – fast ändå inte.

DV är kommunen skyldig att erbjuda de personer som har rätt till det, men kommunen måste inte vara utförare av själva omsorgen själv. Det kan även vara privata företag eller företagare som antingen driver en DV eller erbjuder arbetsmöjligheter inom sin egen verksamhet. DV ska vara meningsfull och bidra till personlig utveckling samt främja delaktighet i samhället – och det är väl här någonstans som beskrivningen på vad arbete är i jämförelse med omsorg blir lite förvirrande.

Fråga vilken deltagare som helst om de arbetar och du får ett ”ja”!

Fråga vilken deltagare som helst om de tror att de kan arbeta – och du blir duktigt ifrågasatt om du själv förstår hur dum den frågan var.

Frågan som gnager men ingen direkt uttalar är om deltagare inom DV är produktiva och ska ha en ersättning? För klassar vi DV som en omsorgsverksamhet så är svaret nej. Klassar vi DV som arbete kommer även kraven på produktivitet och ersättning in i bilden. Och det är här som skon börjar klämma. Vi måste se till varje individs förmåga att delta och bidra vilket en arbetsgivare/företagare kan både ha svårt att bedöma samt kunna manna upp med det stöd som skulle behövas. Men samtidigt arbetar alla deltagare inom DV – utifrån sina förutsättningar – med olika arbetsuppgifter, vilket jag måste medge har stora variationer i utförande, repetition, slutförande samt resultatmässigt, men de sitter inte heller av tiden eller har det som någon form av fritidssysselsättning utan de har en arbetsplats att gå till.

Eftersom jag har egen erfarenhet genom att äldsta sonen är en deltagare inom DV samt blivit runtvisad inom den kommunala dagliga verksamheten för att jag är politiker så vet jag att deltagarna sliter, svettas, rensar, bakar, diskar, städar, kånkar och bär! De bemöter kunder, ger service, tar betalt och utför beställda uppdrag för kommunens räkning! Som på ett riktigt jobb med riktiga arbetsuppgifter. De finns de som arbetar i grupp. De finns de som har individuell placering hos någon företagare. De finns de som arbetar individuellt. Med assistans – mer eller mindre – så tar de sitt arbete på största alvar (tror de har lägsta frånvaron) och är så plikttrogna! Den största skillnaden mot andra arbetstagare är just deras behov av stöd, struktur och planering men även flexibilitet och förståelse – det är en krävande grupp på det sättet – och kräver arbetsledare som på vilken arbetsplats som helst. Så vad var då skillnaden 🤔

Till de inom den kommunala DV i Kävlinge erbjuder kommunen en habiliteringsersättning på 70:- om dagen (finns kommuner som både ger mindre men även ingen alls), vilket är precis samma kostnad som lunchen på restaurangen, och det är bra men det blir + – 0 med andra ord. Frågan vi måste ställa oss är – vad är arbete? Och för vem finns omsorg? Kan inte det kombineras utifrån att vi alla ska ha någon form av sysselsättning som bidrar till egen försörjning?! Samtidigt som de där uppgifterna som blir liggandes eller skjuts på framtiden (eller inte alls) faktiskt blir gjorda?

Och här någonstans känner jag att vårt samhälle har inte hunnit med. I fall nu alla ska bidra (för att kunna kräva sina rättigheter) utifrån sina möjligheter så behöver vi även se över ersättningen till de inom DV! De flesta inom DV har nämligen sjukersättning – inte lön! De flesta är inte sjuka som befinner sig inom DV, däremot har de funktionsnedsättningar eller kroniska diagnoser som gör att de har svårt att bli anställda på heltid med höga produktivitetskrav.

Att få en ersättning för en arbetsinsats är något som är självklart för de flesta av oss och genom det välfärdssystem som vi har utvecklat i Sverige får även de som inte är helt arbetsföra efter gängse normer det också – men att i detta fall kalla den ”sjukersättning” med tanke på de riktiga arbetsuppgifterna många ändå utför ifrågasätter jag namnet starkt.

Minimilön säger vi att det inte finns i Sverige – ”I beg to differ!” – jag tror jag har hittat den … och det hos en arbetskår som oavsett ersättning alltid kommer till jobbet, sprider glädje, är arbetsvilliga (nåja) och utför uppgifter som uppskattas och efterfrågas allt från caféverksamhet, affär med egentillverkade produkter, återvinning, flytthjälp till park/trädgårdsskötsel 😊

Eller som en egenföretagare uttrycker det: ”Jag behöver att han kommer! Han sätter guldkant på min dag 😃!” Jag vet ju inte vilken utbildning man ska ha för att få det jobbet, men det jag vet är att för att dessa människor inom DV ska komma till sin rätta behöver de uppskattas och efterfrågas – precis som alla vi andra – och på det sättet kan vi alla bidra oavsett funktionsförmåga! Jag menar, vem vill inte ha en guldkant på sin tillvaro – speciellt medan du arbetar?!

https://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionsnedsattning/aktivitetsersattning-och-sjukersattning/sjukersattning

http://www.kavlinge.se/omsorgochhjalp/handikappfunktionsnedsattning/dagligverksamhet/bibliotekscafeet.4.3c1e3a3e13cce78e3f430b1.html

http://www.kavlinge.se/omsorgochhjalp/handikappfunktionsnedsattning/dagligverksamhet/fixargruppen.4.3c1e3a3e13cce78e3f430da.html

http://www.kavlinge.se/omsorgochhjalp/handikappfunktionsnedsattning/dagligverksamhet/stationenbutikochcafe.4.3c1e3a3e13cce78e3f4310c.html

Mello-förberedelser

359FE7BF-3C43-4FC3-A47D-97797B47DB81

”Vilka ska vi ta?”
”Jag vill ha alla färgerna! Alla färgerna!”
”Ok, vi tar av alla färgerna – du pekar!” En pappa med sina små döttrar står och väljer godis. Alvaret i valet och koncentrationen är hög. Det ska bli rätt! Och rättvist!

Hur klarar man Mello utan godis?! I de trakterna jag bor i så verkar det vara en omöjlighet. Det är fullt i den lokala godisaffären idag lördag eftermiddag, precis innan fikat, och första delfinalen är om några timmar. Där är föräldrar med mindre barn som jagar både barn men även den rätta blandningen. Där är ungdomar som letar glutenfritt. Där går singlar som inte behöver ta hänsyn till någon annan och plockar efter helt egen smak (suck). Där finns par som går runda efter runda för att få den rättvisa hopplockningen. Och där är pojkgänget som cyklat dit med veckopengen i handen. För någon är det stort att gå och välja vad man ska ha. För någon är det bara en till sak som ska göras innan det blir ”helg”.

Det finns olika strategier att hantera godisplockning på.

Strategen: har redan en plan. Går målmedvetet och vet precis vad som ska ner i påsen.

Smygaren: går lätt hukad framåt. Rundar, sträcker sig, är aldrig i vägen, tar sig smidigt igenom barnfamiljerna.

Anfallaren: har totalt fokus på att komma fram. Barnvagnar, matpåsar, godisställ – är bara något som man tar sig över.

Tvivlaren: har det mest jobbigt. Mängden, antalet, färgen, smaken, det politiskt korrekta eller klimatpåverkan – allt kan ju ifrågasättas.

”Jag går ”all in!” ”Yez!” Så får det bli, ett beslut är tagit hos en av de yngre kunderna och en nöjdhet infinner sig.

Som sagt det måste bli rätt – hur ska det annars gå till kvällens Mello-tittande 😊

Motionstider

145E5F7D-5074-4E13-9292-5D70BAFD598F

Det är samma procedur varje gång. ”Same procedure as every …!”

Det är motionstider – och fortfarande handlar det om att skriva motioner för oss politiker – inte motionera 😊

Först måste området ringas in. Vad är själva frågan? Vad vill vi uppnå? Sedan måste det kollas så att ingen annan redan har gjort det! Vilken vinkel ska det vara? Detta tar sin tid. Det kan krävas både möten med gruppdiskussioner och eget arbete på kammaren. Och det är här någonstans som jag befinner mig. Då inträffar steg 2. Att upprätthålla fokus. Efter att ha kollat mailen, FB, Instagram, Messenger, satt igång en tvättmaskin, kört upp barn och druckit kaffe (för mycket) – så börjar jag leta källor, det vill säga dokument, webbsidor, artiklar, kanske till och med en bok – samtidigt.

När nu huvudet är fullt av – både relevanta som icke relevanta – intryck så infinner sig steg 3. Störa andra. Sökande av socialt utbyte i detta skede är något märkligt med tanke på vad som ska produceras – en motion. Efter att ha gått igenom familjemedlemmarna (som vänligt men bestämt hänvisar mig tillbaka till motionsskrivandet med kommentarer som att ”fokuserar du så blir du klar – någon gång”) samt pockat på uppmärksamhet från partikollegor, så blir det ett blogg-inlägg … pust – fokus!

Sen ska steg 4 och 5 inträda. Eget skrivande och till slut ”Yez – jag är klar!” … om en stund … ska bara ta en runda på gymmet först … så att det blir någon motion i alla fall 😬

Låt valåret börja!

42A2F572-2B3C-47BF-B3AE-EB596EB352BE

”Måste man gå i skolan?”

Frågan är befogad men ack så svår att svara på en grå och mörk torsdagsmorgon i november – eller för den delen i februari – när stövlar, overaller, ryggsäckar, böcker, pennor, cyklar, nycklar, vantar och mössor ska hitta sina rätta ägare (gärna i rätt färgkoordination och storlek också) samt en tid ska passas – eller två.

Vi har i Sverige en skolplikt, vilket innebär att det enkla svaret är ”Ja! Det måste man om man är boende i Sverige och är i rätt skolålder.” Men innebär det något mer? Än att bara dyka upp menar jag. Jo, det gör det faktiskt – och det från flera håll.

Barnet ska delta i den verksamhet som anordnas för att ge den avsedda utbildningen, om det inte finns giltiga skäl att utebli – vilket en förlorad mössa inte är – ej heller glömda idrottskläder.

Föräldrarna ska se till att barnet fullgör sin skolplikt, vilket innebär bland annat att se till att barnen kommer i tid till skolan samt att de har ­sovit och ätit – vilket inte är helt enkelt och inte så lätt som det låter – och som de flesta tonårsföräldrar kan intyga med omöjliga sovvanor hos sina avkommor.

Skolan ska ge den ledning och stimulans som barnen behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Finns det speciella behov ska särskilt stöd ges. Det ska finnas en elevhälsa (läkare, sköterska, kurator, psykolog, specialpedagog). Egentligen självklara saker men med tanke på budgetkrav, lärarbrist, lokalutformning samt kravet att barnets bästa ska alltid vara det ledande i beslutsfattandet så är det inte en helt lätt situation.

Politiker ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov. Så – enkelt, eller?! Känns som att vi är tillbaka till barnet igen i denna fundering. Det ena bygger på det andra. Alla måste bidra med sina skyldigheter för att det ska bli rätt. Förutsättningen är att alla måste bidra. När den möjligheten inte finns – av en eller annan anledning – behöver samhället i stort, skolan lokalt och förälder och barn i närmiljön – tänka till. Både när det gäller vad man själv kan göra men även vilket stöd som behövs. Kanske vi till och med måste tänka utanför de normala ramarna.

Att ha ett system, eller model, som fungerar är väldigt svenskt. ”In Sweden we have a system.” Men det känns som skolmodellen håller på att sprängas på grund av att vi har tryckt in för många ”måsten” – och glömt bort att se på helheten. Och så var det för barnets bästa – som vi ska arbeta efter hela tiden – som jag tror är den bristande biten. Barn lär sig likadant idag som man gjorde ”förr” utifrån att deras mänskliga behov har inte förändrats över tid. Vi har däremot tagit gigantiska steg inom digitalisering och administration, vilket har sina fördelar men även nackdelar. Förstå mig rätt nu, men det känns som att balansen inte är riktigt nådd mellan samhällets önskan om superelever genom innovation och barnets faktiska möjlighet till lärande. Jag personligen hade gärna sett att vi ser på skolan utifrån barnets lärande. Nu är det säkert någon som tänker att det gör vi ju redan. Men se då på lokalernas utformning, gärna skolgårdens också, i relation till antalet barn i grupper och klasser samt just dessa barns behov av pedagogik, läromedel samt lärmiljö. Och gör det utan att börja peka på att ansvaret ligger hos pedagogen. Våra pedagoger är givetvis ansvariga för den undervisning hen bedriver, men de omkringliggande omständigheterna är det så många fler som har skyldighet att ta ansvar för (se ovan).

Från och med hösten 2018 har vi även en obligatorisk förskoleklass för alla 6-åringar, så jag antar att frågan om man måste gå i skolan kommer att bli ännu mer aktuell på flera håll. När då frågan ställs av ett barn, så hoppas jag att det då finns föräldrar eller personal eller någon annan som tar sig tid att svara – att jo, det måste man – och att det är en unik möjlighet som vi tillsammans ska ta tillvara på allra bästa sätt!

Att ha ett mål att vara bland de 20 bästa skolkommunerna i Sverige är bra. Vi har det i Kävlinge – det är väl bara det att vi borde enligt det första politiska beslutet redan ha uppnått det (jag är medveten om att målet har flyttats genom beslut i kommunfullmäktige och borgarnas anledning till det kan jag egentligen bara spekulera i) – och min fundering är varför vi nu då har en ännu lägre ranking än tidigare år (plats 88 i Öppna jämförelser 2017)? Jag ställer frågan utifrån den politiskt uttalade viljan inför vår kommande budgetdialog. Ansvarig nämndspolitiker har utlovat en fördjupad analys av resultatet – känner jag vår förvaltning rätt så finns den redan 😊. Jag hade hellre sett en uttalad politisk vilja i vår kommun att utveckla satsningen på våra barn- och elevgrupper utifrån deras behov, det vill säga en satsning utifrån barnets bästa – och då var vi tillbaka till ursprungsfokuset! Så – hur svårt kan det vara – valåret har börjat!