Rätten till en röst

”Nä!”
”Jo!”
”Nä!”
”Jo!”

Äldsta sonen – Victor – och jag har hållit på ett tag så här nu. Han är lika fast i sin övertygelse som vad jag är, men situationen börjar kännas jobbig. Vi kommer ingen vart och jag börjar känna att gränsen är nådd för vad jag orkar med. Då får jag en puss på näsan och en klapp på kinden av Victor. Han vet lika väl som jag att vi löser inte våra argument utifrån de låsta positionerna utan vi behöver börja om från början. Givetvis ändrar vi inte våra ståndpunkter (vi är lika envisa båda två) men vi får den välbehövliga pausen – och når en kompromiss som vi båda kan köpa. Även om jag känner mig lite duperad 😊

Att få göra sin röst hörd är en mänsklig rättighet i en demokrati. Som förälder kan det vara svårt att låta barnen få göra det – och praktisera det i alla situationer. Man är stressad, har en tid att passa, samt att alla (vuxna) vet att man måste göra vissa saker – fastän man inte vill! Och här kan ju barn vara väldigt uppfinningsrika för att slippa göra just det man inte vill och gör inspel som kan vara helt fel-timade, opraktiska och tidskrävande. Att barn ska ha en egen åsikt och stå stark är väl något vi alla föräldrar arbetar för, men ack så svår att hantera ibland när förutsättningar och ramar är satta.

Politiker före mig har redan berättat hur det är att bedriva en valrörelse när det kommer till att hantera åsikter som uttalas från förbipasserande, i debatter, i mail och andra sociala medier. Man får ta både ris och ros – där vi kan bli förvånade över vuxnas beteenden och kommentarer på både ett negativt men även ett positivt sätt. Vi har alla rätt till en åsikt, men nedsättande och kränkande kommentarer mottages inte lika lätt som lyckönskningar och nyfikna frågor.

Jag är politiskt aktiv för att mina barn ska få leva i en demokrati, där det är en självklarhet att alla får gå och rösta på ett parti av eget val, och att de får bo i ett samhälle där vi alla är lika värda.

Victor skulle givetvis rösta! Vi tar det för självklart i vår familj, men det har inte varit det speciellt länge. Man brukar säga att Sverige fick allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 1921, men det är inte hela sanningen. Den som var omyndig eller som omhändertagits av fattigvården – till exempel många människor med funktionsnedsättningar – tilläts inte rösta. 1945 beslutades att alla som var omhändertagna av fattigvården skulle få rösträtt, men det var först 1989 som alla svenska medborgare fick rösträtt, då omyndighetsförklaringen avskaffades. Det är jag tacksam för, och vill att det så förblir, så att Victor som är född med Downs syndrom får göra sin röst hörd som alla andra.

Med den självklarhet som Victor gjorde sina val i år gör att varenda steg som tagits, varenda samtal som förts och varenda timme som lagts i valrörelsen är värt det! Så gör som Victor – använd er rösträtt! Men ni måste inte ta i hand och tacka valförrättaren som Victor gjorde efter att hans valsedlar var avbockade och nedstoppade i lådan, även om det uppskattades 😊!